BAKSIDESTEXT till

Andres Küngs journalistiska memoarer "Ett liv för Baltikum" (Timbro i oktober 2002; estnisk utgåva "Baltikumile elatud aastad", Olion, Tallinn, september 2002)

 

Den som läst några av Andres Küngs sextio böcker eller hans debattartiklar om Baltikum känner förmodligen igen engagemanget i denna minnesbok. Den som hört honom under föredrag i församlingar, föreningar och skolor runtom i Sverige känner nog igen humorn och värmen, ironin och självironin. Det är också en självutlämnande skildring av uppväxten som flyktingbarn i Sverige, den möjlige judiske fadern, moderns självmord samt intriger i press, radio och tv.

 

Andres Küng har varit OBS-redaktör i radion, utrikeskommentator i tv-programmet Barnjournalen, krönikör i bl a den kristna rikstidningen Dagen och Lyckoslanten, intervjuare av tv-kolleger i veckotidningen Året Runt, aktiv folkpartist, ledamot av Sveriges riksdag och Estlands Kongress, ordförande för Friheten i Sverige och Medborgarrättsrörelsen, ledare för den Baltiska frihetskryssningen 1985 och en av initiativtagarna till Måndagsrörelsen till stöd för balterna 1990-91 samt rådgivare åt Estlands president och regering.

 

Andres Küng var en av de få som var övertygad om att Estland, Lettland och Litauen skulle bli fria igen. I dessa journalistiska memoarer berättar han om frihetskampen och det politiska spelet. Det har blivit en lärorik studie av samhällsutveckling och debattklimat på båda sidor om Östersjön.

 

Det är en segrare som skriver historien och som därför kan kosta på sig att vara förstående och förlåtande mot en del av dem som hade fel. Framför allt är detta en spännande och ofta rolig berättelse om en dröm som slog in. Drömmen om ett fritt Baltikum.

 

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

 

ETT LIV FÖR BALTIKUM

 

      Förord

      Innehållsförteckning

  1. De måste fly

  2. Baltutlämningen

  3. Estniska skolan

  4. Mormor kommer

  5. Jag blir journalist

  6. Första resan till Estland

  7. Varför var det så tyst om Baltikum?

  8. Olof Palme, socialdemokraterna och Baltikum

  9. Folkpartist

10. ESTO 80

11. Frihetskryssningen

12. Skolbråk och Friheten i Sverige

13. Äkta och falska profeter

14. Dubbelt medborgarskap

15. Tillbaka till Estland

16. Den sjungande revolutionen

17. Måndagsrörelsen

18. Ester och ryssar

19. Krigsförbrytare och propagandister

20. Riga tio år senare

21. Folkmordsmuseet i Vilnius

22. Om detta må ni också berätta!

23. Företagande och fritid

 

 

FÖRORD

 

Denna bok började med att jag inför julen 2001 började att skriva in min artikelförteckning i datorn. Jag hittade en rad intressanta debatter som jag dragits in i och förundrades över hur mycket hat och hot mina skriverier föranlett. Förhoppningsvis bidrog de också till att en del svenskar med flera blev mer intresserade av Baltikum.

 

När jag trettio år senare på nytt läste mina första artiklar och böcker om Estland och Baltikum har jag svårt att förstå att de väckte sådan vrede bland svenska och andra "vänstermänniskor".

Jag anklagades av olika slags socialister för överdrifter  om Baltikum och Sovjet – nu fann jag mig snarare skyldig till en del underdrifter.

 

Även vi som stämplades som "sovjethatare", "kommunistätare" osv var alltför förstående inför den sovjetiska formen av socialism. Verkligheten var ännu värre än t o m vi förstod och förklarade då.

 

Så väcktes tanken på att skriva ett slags journalistiska memoarer. Från början var de tänkta bara för barnen och den närmaste kretsen av vänner och bekanta.

 

De tyckte att en personlig skildring av samhällsutveckling och debattklimat på båda sidor om Östersjön, från senare hälften av 1990-talet fram till våra dagar, kunde ha allmänt intresse. Därför kom denna minnesbok till.

 

Den som vill veta mer om vad jag skrivit finner en fullständig artikelförteckning samt en kommentaterad boklista på min hemsida ak.ieg.ee. Artiklarna är några tusen och böckerna ett sextiotal. Som mest utgav jag fem böcker på ett år, 1978.

 

Om mig och mina närmaste har jag berättat i den utsträckning jag tyckt att det påverkat mig och bilden av mig som opinionsbildare och debattör. Vad jag i övrigt anser om allt mellan himmel och jord har jag avstått från att meddela omvärlden.

 

Det som följer är ett försök att i personlig form skildra hur debattklimatet har förändrats på den här sidan Östersjön - och hur det som få trodde på blev möjligt på andra sidan.

 

Malmö på nyåret 2002

Andres Küng

 

 

INLEDNINGEN TILL FÖRSTA KAPITLET:

 

1.DE MÅSTE FLY

 

Jag var inte ens född, när mina föräldrar flydde till Sverige. De kom med var sin överfull fiskebåt över Östersjön. Året var 1943.

 

Estland var på den tiden ockuperat av tyska trupper. Det var strängt förbjudet att lämna landet.

 

De som försökte fly över havet riskerade att upptäckas av tyska örlogsfartyg som patrullerade estniska vatten. Några flyktingbåtar sänktes. Andra prejades och tvingades tillbaka.

 

Flyktingarna sköts eller skickades till arbetsläger i Tyskland eller på annat håll. Arbetsjänsten  var i praktiken en uppskjuten dödsdom.

 

Min mor Regina hade just gått ut gymnasiet i huvudstaden Tallinn. Hon hade sökt till universitetet i Tartu för att studera till läkare. Men ryktet gick att de tyska ockupanterna skulle stänga både universitetet och läroverken.

 

Ester och andra balter sågs av nazisterna som lägre stående folk. Det hade Hitler själv förklarat i "Mein Kampf".

 

Framför allt fruktade min mor att bli inkallad till arbetstjänst i Tyskland. Hon hade inte minsta lust att arbeta för de tyska ockupanterna - än mindre att arbeta vid en vapenfabrik som när som helst kunde bombas av de allierade.

 

Hotet om arbetstjänst bidrog till att min mor beslutade att fly. Hennes storasysters man hade redan flytt till Finland. Som aktiv socialdemokrat hade han arresterats av de ryska ockupanterna och visste att han när som helst kunde gripas också av tyskarna, avrättas eller skickas till arbetsläger.

 

Min mor fruktade också att de ryska ockupanterna skulle återvända, fast varken hon eller andra balter visste att Stalin hade fått fria händer av Hitler före kriget. Estland, Lettland, Litauen, östra Polen och Finland räknades till den sovjetiska intressesfären enligt Hitlers och Stalins pakt från den 23 augusti 1939. Den kallas vanligen Molotov-Ribbentrop-pakten efter de båda diktaturstaternas utrikesministrar, som skrev under överenskommelsen

 

Några av min mors klasskamrater hade sett sina släktingar och vänner hämtas mitt i natten av kommunisternas hemliga polis, när sovjetiska trupper besatte Estland för första gången - 1940. Judarna råkade värst ut, men även ester, tyskar, svenskar och andra mördades av de ryska ockupanterna eller sändes i boskapsvagnar till sibiriska läger.

 

Min mor visste att vem som helst kunde råka illa ut, om ryssarna återvände. För säkerhets skull beslöt hon att lämna sitt hemland, så länge det var ockuperat av tyskar eller ryssar.

 

Min mor sökte sig med en grupp andra flyktingar till en skogsdunge utanför den estniska huvudstaden. Så fort mörkret föll, skulle hon få följa med en fiskebåt över Finska viken. Den var sju-åtta meter lång, öppen för vind och vågor, driven av en enkel inombordsmotor.

 

De båda första nätterna var månljusa. Fiskaren vågade inte gå ut med sin båt. Först den tredje natten täcktes himlen av moln.

 

Den lilla båten fylldes snabbt med flyktingar. Min mor fick bara med sig det som rymdes i hennes fickor. Resten av bagaget måste lämnas på stranden för att alla flyktingar skulle få plats ombord.

 

Barnen satt i sina föräldrars knän. De såg förmodligen fram mot överfärden med skräckblandad förtjusning. Flykten var det mest spännande de varit med om.

 

Samtidigt visste de vuxna att det var allvar. De kunde när som helst bli beskjutna eller uppbringade av tyskarna. Annars kunde de falla offer för ryssarna som åter närmade sig Estland och resten av Baltikum.

 

Min mor hade tur - eller försyn. Efter en natt med svår sjögång nådde hennes flyktbåt den finländska kusten.

 

Min mor hade inte ett öre på fickan och inga andra tillgångar. Hon var ensam i ett främmande land. Hennes far var död, hennes mor och storasyster var kvar i hemlandet. Hon hade ingen aning om hon någonsin skulle få se dem igen.

 

I Helsingfors träffade min mor en nästan sjutton år äldre landsman, som före sin flykt varit advokat i Tallinn, Aleksander Küng. De fortsatte tillsammans till Sverige. De flyttade ihop i december 1944, gifte sig i Bollnäs i maj 1945 och  den 13 september 1945 föddes jag i Ockelbo i Gästrikland.